Svackande inspitation

Har lite av en svacka i inspirationen just nu, har haft det kämpigt med att skapa ända sedan en vän bad mig skriva om vårens glädje. Får se hur länge det håller i sig.

Levnadsfilosofi

Diskuterade livsfilosofi med en av mina vänner på Facebook. Förklarade att jag ser mig själv som en som lever i nuet. Skrev en kort dikt om detta och är oerhört nöjd med den. Hoppas den faller även er, mina trogna läsare, på läppen.

Då,
en svunnen tid.
Nu,
en vunnen tid.

Skapandets natt

Känner för att skapa ikväll. Men det jag skapar är varken någonting som är något eller blir något. Ändå är det allt och mest.

Tummen upp.
Gradient.
Tummen av.
Tangent.

Framtvingad motivation

Att tvinga sig till att dikta är mycket svårt och det blir sällan bra. Det ska komma ur hjärtat, precis som mycket annat. Jag befinner mig nu i ett ganska trött tillstånd då det är sent på kvällen och jag ska försöka skapa något. En lek med ord kanske. Eller något helt annat. Vem vet. Inte jag.

Entrepenör, en pengarnas furste.
Driver skyndsamt företag framåt.
Företaget, skeppet som seglar på börsens vindar.
Kryssar aktsamt på konjunkturens böljor.
Jag. Jag undrar fortfarande.

Simon

Hej mina barn.

Jag vill börja detta inlägg med att tacka en man som både visat prov på extrem nyfikenhet (mycket positiv egenskap i dagens samhälle av hjärndöda fjortonåringar, ”fjortisar”) och berömt mitt eget intellekt. Mannen ifråga är Simon, en man som jag blott känner via internet men som ändå visat att han vill veta mer om mitt poetiska liv. Därför har jag tillägnat honom en dikt.

Simon, du bär ditt huvud stolt.
Du vet att din hjärna är en mäktig beräknare.
Du klär ditt huvud i en slöja av svart krull.
Och likt en stolt krigare lever du ditt liv.
Ett liv av vänskap och ära.
Simon, du är ett av mina barn.

På återseende allihop!

Ur hjärtat

Jag är ensam. Så ensam att väggarna stängs runt mig.

Jag är negativ. Så negativ att himlen faller mot mig.

Jag är död. Så död att änglarna ignorerar mig.

Jag är Antoine Bergenhof. Diktare. Poet. Människa.

Säng och sova

Kom isäng sent igår. Imorse när väckarklockan ringde så var det riktigt tungt att kliva upp. Men världen måste få mer poesi. Det är så den kommer fortsätta, poesi bevarar världsfred.

Utanför fönstret lyser solen,
Soljuset strömmar ner genom trädens grenar,
Likt vattnet som strömmar i poolen,
En fisk över marken genar.

Barren rasar från ett träd,
Sågen river oskuldens bark,
Spånet sprutar som tårar på markens pläd,
När det stolta trädet tar mark.

Och med det mina barn, avslutar jag denna morgonritual i skapandets namn.
På återseende!

Uppmuntrande dikt

Skrev denna dikt för att uppmuntra en sjuk tjej jag hittade på nätet:

Rosor är röda,
Violer är blå.
Många äro folk,
Som behöver en inre tolk.

En kort dikt

Fem. Fyra. Tre. Två. Ett.
Livet börjar.
Houston, vi har ett problem.
Livet kraschar.

Memoarer 1

Jag har under min uppväxt sett många intressanta saker. Vill skriva om det nu.

Idioter, idioter, idioter,
sådana som förstör,
sådana som förströr.
På väg hem,
på väg bort,
du ser dem överallt,
du skyr dem överallt.
Idioter.

Facebook

Jag kan inte ladda upp mina bilder till Facebook.

Detta gör mig frustrerad och upprörd.

Mina medmänniskor kan inte beskåda den prakt som är mitt liv.

Röd, grön, blå, gul,
Den som skapat facebook är ful.
Svart, lila, rosa, grå,
På insidan är vi alla små.

Videospel

Idag provade jag videospelet Oblivion. Det var kul, mycket tack vare sällskapet jag befann mig i. Mina två vänner Lars och Stefan var med och vi byggde tillsammans en mycket kraftig (läs: tjock) alvbejsvärjerska. Hon kunde frammana eldbollar och hela sig själv.

En kort vers

Att jobba på "donken" är stressigt. Bara man ser till att slappna av efteråt. Poesi är ett bra alternativ.

Jord, sol, vind och vatten. Inget av detta syns om natten.
Vem kan då på handen stå, om man inte marken slå?

En poetiker börjar.

Hej mina barn.

Jag har precis i detta nu börjat weblogga, eller som ni så krasst kallar det; blogga.
Varför frågar ni? För att ni ska höra mig svarar jag. Ty vad är en poet utan sin fårflock? Utan små lamm att visa vägen. Inget säger jag, inget.

Jag vaknade imorse och steg upp i min nyhyrda lägenhet och stekte ägg. Jag förundrades över hur de små vita ellipserna så krasst slutade sin bana på stekpannans kant. Jag är nu självständig, fri från förtryckare, fri att säga vad jag vill.

Jag ska nu framföra dadaism:

Fredag por trampolin edoiardo. Enslig tarko. Zwermanko FledanKOO WeK!

På återseende mina barn!